Skarbo, mitt kära barndomshem

Denna gård köpte mina föräldrar 1947. Vi flyttade hit i mars månad. Jag var tre och ett halvt år. Jag tror att jag minns flytten. Morbror Axel från Bokenäs som hade lastbil körde bohaget från Hellungstad Hedekas där vi bott sedan innan jag föddes.

Jag vet inte om det är något jag satte ihop själv eller om jag minns.
Det var i mars månad mycket snö när morbror Axel kämpade med sin lastbil en Scania 4. Han fick backa och ta ny sats flera gånger men till slut kom vi fram på gårdsplanen och kunde börja lasta av bohaget. Då kommer gubben Hjalmar ut på gården. Jag tror ju inte att jag minns alla detaljer men har man hört berättelser flera gånger så tror man ju att det är egna minnen.
Vi hade på lasset några säckar matpotatis som skulle räcka över vintern. Var gör man av dom mitt i vintern? Det är inga problem sa Hjalmar, det är gott om plats i matkällaren under terrassen.

Så bra då, då var den saken fixad. Ingången till källaren är idag 70 år senare totalt igenväxt. Jag minns ju källaren ett fantastiskt utrymme med dubbla dörrar som en sorts värmesluss.
Problemet kom en månad senare när Hjalmar kom och sa till Far. ”Nu får du ta ut dina potatis för jag behöver platsen själv”.
Ett klarläggande kan nog nu vara på plats.
Det fanns en uppgörelse i samband med köpet av gården. Som säljare av gården tog Hjalmar undan det stora huset med tillhörande trädgård. En vacker trädgård med många fruktträd plus ett skogsområde på ett par tunnland norr om trädgården, avsett för vedbränsle.

I uppgörelsen stod inskrivet att Augusta och Hjalmar hade besittningsrätt av undantaget i 27 år (1974).

Vår lilla stuga hade tre rum och kök.
Gården var på 28 ha varav hälften var åkermark och resten skogsmark.

Priset var 27 000:-.

Det var en jätteaffär för en Statarfamilj att köpa en sådan här gård så för att klara finansieringen gick morbror Johan in som delägare. En affär som upplöstes efter ett år.

Den lilla stugan inrymde tre rum och kök och till vänster i bild har du farstun som det heter, nästa fönster var köket. Nästa var Johans rum, där innanför finrummet som vi kallade ”Bästa rummet”. Där bakom utbyggt en vinkel som var mor & fars sovrum och även för Bosse och mig.
1952 började familjen växa. Då fick Bosse flytta ut till Johans kammare. 1955 föddes Christer, då fick jag flytta ut till Bosse i Johans före detta kammare, jag hade en utdragssäng under Bosses säng .

I farstun fanns en väggfast bänk därunder ställde vi stövlar & skor och på bänken två vattenhinkar. En för bäckvatten & en för ”dräckevatten” som vi hämtade i en stensatt källa nedanför Hjalmars trädgård i åkerkanten.
Källan var en stensatt källa med ett så kallat trädäck över med en lucka man kunde öppna och fira ner en hink för att ta upp vattnet. Trädäcket är idag borttaget av tidens tand. Strax bredvid en låst brunn där Hjalmar hämtade sitt vatten.   

Femtiotalets början var det några torra somrar, många fick vattenbrist. Så var det för Kalle Stålberg, en granne. Han kom en dag med två hinkar och ville hämta vatten. Hjalmar försökte neka honom men Kalle tog vatten ändå. Då sparkade gubben ikull hinkarna och slog Kalle över armarna med en stör.

Det blev polisanmälan och Tingssak av det hela. Vad jag minns så blev det någon slags förlikning då Hjalmar var rädd för höga böter som han blivit varnad för.

Historier om Hjalmar
Det visade sig att gubben var vida känd i hela socknen ”dialektalt” som en riktigt elak gubbe. Vi fick fler och fler historier om honom. Värden var ju mycket mindre då på femtiotalet. Traktens ungdomar gjorde ju bus även på den tiden bland annat tog dom hans brevlåda där nere vid landsvägen och kastade sedan i något dike.

Då ringde Hjalmar alltid till polisen och sa ”Jag tror det är Yngve som har gjort det” (Yngve var min far). Första åren blev man ju som liten grabb jätterädd när polisen kom fram på gården.
Frändefors hade på den tiden egen polis. Vilhelm Andersson hette han, hans kännedom om traktens innevånare var nästan total. ”Har du varit i farten igen
Yngve”. Han var ju skyldig att visa sig så att gubben skulle förstå att han tog anmälan på allvar. Detta pågick under många år. Här nere vid stooora landsvägen stod brevlådorna.
Snövintrar
Som man kan se på bilden låg våran väg lite lägre intill liggande åkrar och det medförde stora problem när det började blåsa och snöa. Vi hade ju bara hästar och dom tog sig ju fram, men skulle det fram någon bil kunde det bli problem. Då gjorde far så att han spårade väg på åkrarna så att marken frös och då kunde både grisebilen och eventuellt veterinären köra i spåren ute på åkrarna. Och vi skolbarn kunde ju gå i spåren.

Vintern 1951-1952 blev en riktig snövinter med en halvmeter eller mer. Det blev töväder några dagar och sedan kallt igen vilket gjorde att det blev så kraftig skare att den höll att den höll att cykla på. Jag hade ingen egen cykel då när jag gick i första klass. Men fick ibland låna Pappas när han var på bra humör.
Ska väl säga att jag gick i Skarbo skola första och andra klass så det var ju bara ca 1,5 km till skolan. Den vintern var hela trakten insnöade så varken mjölkbilen eller posten kunde komma fram.
Tror det var i mars-april någon gång då karlarna i gårdarna utkommenderades med skyfflar att hjälpa till.
Det skulle komma något som alla pratade om: Skåneplogen. Med femtiotalets mått något som man sa något i hästväg. Jag har inget minne av den men öppen väg fick vi och post & mjölkbilen kom fram.

En tidigare bild av vår lilla stuga.

Barndomstiden
Jag vill inte säga annat än jag hade en ganska bra barndomstid. Bara det att innan man blir tonåring ha båda föräldrarna hemmavid. Dom hade ju sin inkomst av det den ”lilla” gården gav. Det var ju inget överflöd av prylar men mat fanns ju alltid.
Mor tog ju tillvara allt som skogen och åkrarna gav. När vi slaktade en gris pågick det konservering och insaltning. Allt kött som inte kunde tas till vara på annat sätt maldes till köttfärs och det gjordes köttbullar som stektes och lades i glasburkar som sedan konserverades. Tunga och stekfläsk lades i rostfria hinkar med grovt salt. Lever maldes och blev till leverpastej som också konserverades i glasburkar. Det tunna fläsket rullades hårt och lindades med mattvarp, koktes och saltades in på samma sätt som stekfläsket. Grishuvudet kokades och länsades på varenda liten köttsmula man kunde hitta. En form kläddes med en handduk, svåle från grisen och i den köttet från huvudet och kanske lite annat kött. Sedan gjordes ett paket av handduken. Paketet kokades och lades senare i press tills det kallnat. Då skars den i bitar, det kallade vi pressylta. Sedan fick också den ligga i salt lag.
Konserveringen gick till så att det som skulle konserveras lades i speciella glasburkar, till den en gummiring och därefter ett glaslock.
Burkarna staplades i en speciell ställning som passade i ett stort plåtkärl med lite vatten i. När det kokat upp ställde man ut kärlet för att svalna.
Jag minns hur spännande det var när ställningen togs ur kärlet. Då kände Mor på alla burkarna. Hade locket sugits fast när burken svalnade och det blivit vakuum i burken?

Varför allt detta?  Jo vi hade ingen elström och därför ingen frysbox. Allt detta gjordes på vedspisen.
Jag upplevde detta på nära håll, vi hade ju ingen TV.

När jag fyllt sjuttiotre år och tänker på detta. Vilket fantastiskt jobb hon gjorde, Mor Dagmar, detta var ju en liten del jag berättat vad som var hennes jobb.

Korna och mjölkning
Dom hade ju också sju kor som skulle mjölkas morgon & kväll. Mjölken skulle silas genom en stor sil med silduk och en silvadd av bomull direkt ner i en 40 liters mjölkflaska. Vi hade två sådana flaskor, en för kvällsmjölkningen och en för morgonmjölkningen. Sedan skulle flaskorna kylas så fort som möjligt.

Första tiden på våren i ett dämme som Far gjort i bäcken bakom huset. En bit in på femtiotalet ca 1953-1954 byggdes ladugården om och det blev ett sk. mjölkrum.

Vi hade då djupborrat en brunn strax utanför lagården. På 27 meters djup fick vi vatten, inte mycket men om jag inte minns fel så ca 100 timliter. Men det ansågs räcka till den djurbesättningen vi hade då. I mjölkrummet göts en bassäng där mjölkflaskorna ställdes för kylning.

Morgonmjölkningen gjorde som regel Pappa Yngve vid sextiden. Mjölken hann att kylas en stund men kl 8 skulle flaskorna stå på mjölbordet nere vid stora landsvägen. Han drog flaskorna på en så kallad cykelkärra ner till mjölkbordet vid stora landsvägen sedan kom han in och vi åt frukost tillsammans.

Har kommit över några bilder.
Här ett på gården målat 1912 och ett på stugan jag fick av Holger.

Hönshuset
Det är lätt att bli nostalgisk när man försöker att minnas. Om man gick över bäcken bortåt Stålbergs där låg det gamla hönshuset. En enskild byggnad, synd att det fått förfalla. Där hade vi vårat hönshus med en av nät inhägnat område så att hönsen kunde gå ut när det var sommar. Det fanns små luckor på baksidan som vi öppnade när det var bra väder. Var det för kallt fick dom inte gå ut för då värpte dom sämre. Vi hade som regel mellan 35 & 40 höns vilket räckte till vårat hushåll. Periodvis kunde det bli så att vi packade i en speciell ägglåda som tog med till affären och sålde för att kunna köpa andra viktiga kolonialvaror till hushållet. Hade man tur kunde det bli ett tio-öres TOY som innehöll tre bitar.

En gång när jag var med Mor i affären hos Oscars i Rösebo hade väl inte äggen gett så mycket så det blev inget TOY. 

När jag kom hem gick jag och tuggade på papper. Vad har du i munnen frågade Bosse?  Tja bara lite tuggummi jag fick av Morsan. Sedan fick jag springa.

Ovanför hönshuset i skogen låg det en damm med en långgrund sida dit vi drev korna så att dom kunde dricka. Den kallades av oss för Kodammen. Den är nu ganska igenväxt. Men på den tiden kunde jag skotta ren en skridskobana på vintern på ca 4 gånger 5 meter.
Lite längre bort i skogen i mossekanten fanns då en liten damm med en brygga i kanten. Dit flyttade vi gårdens stora sk. tvättgryta som man eldade under för att få varmvatten där Mor med balja och tvättbräda tvättade, sedan sköljde hon tvätten i dammen.

Det första man såg när man kom till vår gård var Dynga = gödsel  men det har ju att göra  med gårdens placering i skogskanten. Men det var ju ett skämtsamt uttryck för 50 – 70 år sedan. Storleken på gödselstacken var ett mått på rikedom.

Djuren
Ladugårdsgaveln till höger inrymde stallet där vi hade två hästar. Gaveln till vänster hade plats för sju kor och ett par kvigor några kättar för kalvar och en för en grissugga som ibland kunde få upp till tio små kultingar. Och det kunde ju ge en ganska stor gödselhög. Dom första 6-7 åren lastades all gödsel för hand med en dynggrep på en sk. gödselkärra som kördes ut på åkrarna och måste spridas för handkraft med dynggrepen. I 6-7årsåldern hjälpte jag far med att lasta gödselkärran. Vi var ganska goda kompisar och hade mysigt när vi jobbade ihop. Jag minns en gång Bosse var i skolan, mor hade tagit nio-bussen till stan. På fm gick vi in för att koka 11-kaffe. Pappa Yngve var absolut ingen spritmissbrukare men han sa ”Jag tror jag tar mej en kaffehalv”. Jag fick korken med en sockerbit i och sedan skålade vi innan vi gick ut och jobbade igen.

Ett jättelyft för Far när han fick råd att köpa en gödselspridare.

Ved
Han fick också slita ont i skogen. En lång sångsvans som han fällde träden med, sedan kvistade han bort grenarna med yxan och kapade stockarna i hanterbara längder med bågsågen. Jag kan se honom när han satt på kvällarna och filade sågen och bågsågsbladen.

Sedan skulle allt hem till gårdsplanen. På den tiden var det ju alltid snö på vintrarna. Då använde vi oss av så kallade timmerkälkar. På väg till skogen lade vi alltid den ena kälken ovanpå den andra. Där hade vi alltid en säck med hö till hästen som vi satt på. När vi kopplat ihop för och efterkälken med en kätting och lastat på dom långa stockarna och bundit ihop dom med kätting & en spännbjörn. Då tog vi från hästen hösäcken och lade den på stockarna och vi satte oss uppe på lasset. Pappa & jag. Och körde hemåt mot gården. Väl hemma kopplade vi loss Miranda från kälkarna och hon fick komma in i stallet och få vatten & kanske lite havremjöl i en hink. Ofta hade Mor middagen klar då. Vi åt alltid middag mitt på dagen. Därför är för mej middag mitt mitt på dagen.

Idag äter vi lunch mitt på dagen & middag senare på dagen, rörigt värre.

Mitt på gårdsplanen lastade vi alltid av stockarna. Då fanns inte garagen här.

Mellan de båda dassen och garagen hade vi vårat vedskjul där vi kastade in veden när vi kapade den i lagom spislängder. Där stod vi och högg den i lagom grova vedträ för vedspisen och lite grövre för kakelugnarna. Man skulle också spänta lite finare stickor för att det skulle gå lättare att få fyr i spisen.

Jag har minnen från dom riktigt kalla vinternätterna. Bosse & jag låg ju i den lilla kammaren bredvid köket, när Far kom ut i köket och man hörde hur han tände i vedspisen. Det knastrade så mysigt. Mindre mysigt var det när man hörde hur han knackade hål på isen i vattenhinken för att få kaffevatten .

Hästarna
Stallet låg  närmast uppfarten till gården och hade plats för två hästar. En egen inköpt av rasen Nordsvensk plus en till av samma ras och som var en sk Militärhäst som vi fick ha för en ganska billig peng som fodervärd under 10 år. Fraga var hennes namn. Med det förbehållet att den kallades in till I 17 i Uddevalla kanske en gång om året när dom hade gubbar inne där på repmånad. Då fick Far ta på den grimma med en repstump och cykla med den in till Uddevalla, en tur på ca 25 km. För att sedan hämta den efter några veckor. När vi haft den i tio år fick behålla den.

Då sålde vi den för att få in lite pengar. Strax efteråt fick vi en ny, även den en nordsvensk. En mycket lugn & trygg häst som kunde gå lös på gården nästan som en hund. Lovisa var hennes namn.

El och ljus
Utvecklingen stod inte helt stilla på gården, vi fick elström ca 1950. Det var ett jättestort steg för oss. Jag minns något alldeles fantastiskt, med en strömbrytare inne på väggen i köket kunde vi tända en lampa på elstolpen ute vid magasinshörnet, och en på stolpen nere vid ladugården. Det var något som imponerande på både grannarna och gäster som kom och körde upp på gårdsplanen. Vi hade ju haft levande ljus i julgranen med väldiga restriktioner när vi ville tända. En dag hade elektrikern som gjorde all installation på gården med sig en ljusslinga med 16 lampor olikfärgade. Oj så fint det blev.

Största framsteget var förstås för mor som handarbetade om kvällarna. En stark glödlampa i taket över matbordet och en borta i hörnet över spisen. Radio fick vi, den stod på en byrå i Johans rum som vi fortfarande kallade det. Det var nyheter med väder kl 8 på morgonen. Kl 12 var det klockspelet i Stadshustornet och dagens dikt. Kl 17:10 var det grammofonmusik som började med något klassiskt sedan en något lättsammare låt och det hela avslutades med en marsch.

På lördagskvällen var det en halvtimma med gammal dansmusik (dragspel), då satt mor & far och lyssnade. Efter det kunde det vara en halvtimma med Lilla Fridolf & Selma eller också Räkna med bråk med Kal-Gustav Lindstedt och Arne Källerud .

Det var den kulturen vi fick.

För att återgå till elströmmen. Det var ju ett jättelyft att få elbelysning i ladugård, svinhus och hönshus. Till hönshuset gick vi och släckte vid niotiden på kvällen för då behövde dom hoppa upp på sina vaglepinnar och sova över natten för att värpa bättre nästa dag.

Här kan man se båda elstolparna med strålkastare.

Ytterligare en fördel med el. Vi köpte en kvarn för att mala säden som foder till kossorna, grisarna och hönsen. 

Därefter har fähuset blivit som en upplagsplats för alla möjliga tillbehör för gården.

Gården hade ju väldigt många utrymmen. Tre logar och två sk. vagnbodar, ett stall, ett fähus och ett svinhus i gaveln på den lilla ladugården.

Det finns ju en extra byggnad i skogen bakom Hjalmars hus som han byggde när tankarna kom upp att han skulle sälja gården och göra undantaget för stora mangårdsbyggnaden. Huset innehöll en stor del som vedskjul. En del som ett litet hönshus och ett utedass.
Varje år anlitade han skogshuggare som fyllde vedskjulet upp till bredden med 
småhuggen ved , det gick ju åt en hel del i det stora huset . Det var vedspis i köket och kakelugnar i rummen.

Badstugan
Och han hade han ju sin badstuga som han eldade i och värmde vatten.

Jag hoppar väldigt mycket fram & tillbaka men det beror på vad som poppar upp i min skalle.

Badstugan låg ju i den stora trädgården. Gärdet nedanför trädgården kallades mycket riktigt för ”Trädgårdsstycket”. På andra sidan vår väg till höger från gården sett. Gärdet som låg nedanför ladugården kallades ”Lagårdsstöcket ”.

Namn på gärden
Gärdet nedanför Trädgårdsstycket fick heta ”Elektriska ledet”, en lättvindig öppning när kossorna skulle igenom.
Nästa gärde neråt landsvägen kallades Långa Vänna för att den var längst av alla på båda sidor av vår väg.
Nästa var Korta Vänna. Även dom på båda sidor av vår väg.
Längst ner mot landsvägen fick heta Maa för den hade riktigt svart bördig matjord. Gammal fd sjöbotten ganska bördig, bra för potatisodling.
På andra sidan landsvägen 3 ha som ingick i Hästefjordens sjösänkningsföretag.

Holger
Holger som köpte gården av mina föräldrar var född 1932 i en banvaktarstuga i Nätjebacka som låg vid Lelångenbanan. Han dog 8/4 2018 på äldreboendet i Frändefors. Han var en ganska ensam människa. Jag brukade fråga honom ”Har du haft något besök från dina eller Vendelas släktingar sedan jag var här senast”. ”Nej det är väl Hans eller Margareta som varit här”.

Holger slutade med kossor 1998, när mejeriet vägrade ta emot så små mängder med mjölk som han levererade . Det var en mycket tung dag berättade Holger för mej häromdagen (oktober 2017).  

Familjen
Lite grand om vår familj.
Yngve född 1913 hade sina rötter sina rötter på Orust. Dagmar född 1919 kom från gården Mon Södra Högsäter Färgelanda.

Yngve var näst äldst i en barnaskara på fem barn. Familjen livnärde sig på det lilla torpet Bråten. Pappa Viktor född 1885 död 1935 hade jobb på kustens båtar. Lite vägbyggen på Orust och kustfiske som han och mamma Alma jobbade med. Alma född 1887, död 1956.
Här en bild på torpet Bråten där Alma kämpade ensam när Viktor gått bort 1935.
Och en bild på farmor Alma i ekan som hon rodde in till Uddevalla många gånger för att sälja fisken.

Pappa Yngve berättade när han var med Alma när hon fiskade. Han var kvar på stranden medan hon var längre ut med båten och drog näten. Han trodde att han var i tvåårsåldern, det fanns ju inga dagis på den tiden. Plötsligt gled han ner för berget där han var och lekte och försvann i djupet. Alma kastade sig ur båten och dök efter honom. Hon fick gå upp till ytan flera gånger men till slut hittade hon honom på botten. Tur annars hade inte jag kunnat skriva om detta.

Jag minns när jag var med far och besökte Farmor, hon hade vävstolen i husets enda rum.
Hon hade en kossa i lagårn som hette Syta. Annars har jag inte så många minnen från Bråten.

Mamma Dagmar kom från gården Mon i Färgelanda där hon och tolv syskon föddes. Hilda som var äldst föddes år 1900 därefter kom Amanda 1903 sedan fyllde det på med Bror, Johan, Einar, Jonas 1913, Anna, Greta, Mamma Dagmar 1919, Hulda och yngst blev Barbro. Än jag vet inte vilken i ordningen dog i barnaåren.

Dagmar & Yngve gifte sig i Skredsvik den tjugonde juli 1940. Där dom båda hade dräng & pigplatser på olika gårdar. Sedan fick dom en Statarplats på gården Svensland i Hogstorp. Där föddes Bo Dage Ingvar 21/2 1942 men som kallas Bosse för det mesta.
Dom sökte vidare efter statarplats och fick så plats på Hellungstad gård i Hede socken strax utanför Hedekas. Yngve som lantarbetare & Dagmar som mjölkerska till gårdens 25 – 35 mjölkkor.
Där föddes John Bengt Ove den trettionde december 1943.
1957 var året då Bosse fick jobb.
Jag kommer åter och berättar om min barn & ungdomstid.

Bosses arbete som mjölklämpare
I minnet finns när Gösta i Grundsbo kom hem en kväll. Kan se framför mej, han sätter sig på kökssoffan till vänster innanför dörren i köket i lilla stugan. Det var inte så ofta det knackade på dörren så det var ju lite spännande.
Till slut klämde han fram med frågan.
Skulle Bosse kunna tänka sig att börja jobba hos honom som Mjölklämpare?
Jobbet innebar att stå på flaket av en av hans lastbilar som körde runt på vägarna Kopperud, Tjärtakan, V Bodane, Röland, Dykällan, Röshult, Gömman. Hoppa ner på mjölkborden, ta flaskorna som bonden hade ställt ut på morgonen. Packa dom tätt på flaket. Flaskorna var som regel 40-50 liters. Ett tungt jobb för en femtonåring. Väl framme på mejeriet i Vänersborg plockades dom av och ställdes på ett band, som drog in dom i mejeriet. 

Fortsättningsskolan
Efter min konfirmation i augusti fanns det något som hette på den tiden Fortsättningsskola, den var i Anulvsbäckens gamla skola. Folke Eriksson, en gubbe som gett sig själv titeln lantmästare, han tog hand om oss i 8 veckor                                Vi var ca 15-20 skoltrötta killar som som inte hade stakat ut någon framtid utan tänkte det ordnar sig. Han lyckades i alla fall sysselsätta oss i åtta veckor. Det blev bland annat ett besök på Brålanda mejeri där vi fick se när dom tillverkade och paketerade smör. En gång var vi på ett möte som kommunalnämnden i lilla Frändefors. Vi lyckades på något sätt få ett slut på dom här åtta veckorna. Sedan var man en FRI Man.

Vad ska man som 13åring göra på en liten bondgård mitt ute på vischan.
Två mil från Vänersborg och bortåt tre mil från Uddevalla. Jag vill väl inte skryta med att jag var så himla duktig att hjälpa till hemma, men ändå.

Pappa Yngve behövde ju ett handtag då och då. Det var ju juletider nu så jag hjälpte nog Mor lite också. Skaka mattor, städa lite, hugga julgran, pynta den med elbelysningen.

Jag minns ju jag tyckte det var tråkigt att bo på landet. Men det löste sig lite efter julhelgerna. Pappa Yngve fick lite jobb i Hamnen i Uddevalla. Då fick jag ta hand om det mesta jobbet i ladugården. Det innefattade allt utom mjölkningen som mor fick sköta.

Vi hade ju kor Hästar grisar höns och någon kalv. Alla skulle ha mat ett par gånger om dagen. Man skulle mocka ut skiten från korna, sprida ut lite halmströ så att dom kunde ligga torrt. Grisarna skulle ha mat, blanda mjöl & vatten i en hink, det kallade vi sörpa. Korna skulle ha hö som man rev ner genom en lucka i taket på deras så kallade matbordet framför dom. Mjölkflaskorna skulle ner till landsvägen och ställas på det så kallades för mjölkbordet. För att hämtas hem på em.

På kvällen kom Pappa hem från hamnarbetet.

Så rullade den vintern på. Fram på försommaren fick Bosse jobb i Andre`n:s Järnhandel i Vänersborg. Då fick jag överta hans jobb som Mjölklämpare hos Gösta i Grundsbo.

Gå i skola, fy va tråkigt.
Det straffar sig idag. Varför ska jag gå i skola? Jag ska ju bli bonde eller lastbilschaufför. Jag minns en gång när läraren i Rösebo frågade vad vi skulle bli när vi blev stora. Mitt svar kom rappt. Jag ska bli lastbilschaufför.
Det gav mej värdens utskällning. Det är väl för bövelen inget yrke.Jag gick i Rösebo skola som jag cyklat förbi många gånger på senare år.

Kunskapens Hus.
Hit cyklade vi sex dagar i veckan. Våran lärare Anders Lindelöv. En lärare av den riktigt gamla stammen som inte tvekade på att klappa till om det inte passad. Idag kan man sakna att man inte fick läsa någon engelska. Det har ju blivit så att vi som inte kan engelska är riktigt akterseglade. Här i Sverige frossas det ju i att byta ut svenska ord mot engelska.

Kristendomsundervisning dominerade undervisningen och minst en psalmvers utantill i veckan. Varför det finns ju psalmböcker? Geografiundervisningen var bra, kanske lite småskalig. Sveriges historia var väl också bra. Svenska grammatiken ger jag inte mycket för. Substantiv och verb var nog nästan det enda.  Men jag vill inte bara gnälla. En dag sa magistern att det var sexualundervisning på skolradion. Vill ni höra på detta eller vill ni hellre gå ut och gå i skogen. Kanske var dumt att vi inte stannade inne och lyssnade på radion.

Men skit samma jag blev pappa vid nittonårsålder. Och har väl haft ett ganska bra liv.

Skulle jag få börja om vid tjugofem skulle jag nog välja samma yrke. Jag gillar jargongen den branschen inget nypande utan rakt på sak.

Ca 500 m norr om Kunskapens Hus utefter vägen Rösebo – Skarbo stod en ståtlig Fura som kallades StoraFöra av oss traktens ungdomar på 1950 talet. Där samlades vi på kvällarna när vi inte hade något att göra. Vi hade ju ingen Ungdomsgård. Där löste vi stora världsproblem. Koreakriget, skolläraren i Rösebo, när går biobussen till Vbg, vilken tös är grannast och vem har fått hår på snoppen.

 En fredagskväll i augusti 2018 var det en storm som knäckte Stora Föra.

Flytt till Hjalmars hus.
Både Hjalmar och hans fru Augusta avled 1962. Mina föräldrar flyttade in i stora huset när Hjalmars dotter Edit röjt ur huset år 1962 – 1963. De flyttade vidare till Vänersborg när gården sålts till Holger 1965. I Holgers köp av gården ingick jordbruksutrustning och även två Nuffield traktorer som finns på gården än i dag.

Berättelse av Ove Johansson 2018.