Rudolf Eriksson, f. 1883, reste till Botavia i Minnesota i juni 1901. Av olika brev från honom framgår att han levt ett äventyrligt liv.
I ett brev från 1947 till Joel Andersson i Lönnerbergshage skrev han:
”Hur är det med Lars Johan i Trombäljen och syskonen och våra gamla skolkamrater, Olivia i bruket, Hilma och Valborg från Önna”.

Senare samma år skrev han om sitt liv i Amerika:
”Gamle vän Joel!
Tusen tack för ditt välkomna brev som jag har haft glädjen att få emotaga.
Det var som en fläkt av ljum vind från flydda tider. Ser du blivit poet också, poemet i början på brevet var mycket vackert. Ja, jag kommer väl ihåg då jag var med på ön och simmade i Hästefjorden, men jag minns icke då jag trampa­de svarven för dig. Om jag kommer hem och besöker dig kunna vi avkoppla motoren och sätta på en vev eller trampa för att bättre uppliva gamla minnen.
Dät är nu 47 år sedan jag reste frän Sverige, jag har varit här i Los Angeles mesta delen av tiden. Först var jag i Min­nesota några månader sedan for jag till Colorado, var där och i Utah omkring ett år. Så 1906 reste jag till San Fran­sisco. Jag tyckte dät varför kallt där och för dimmings så jag reste till Santa Barbara, var där en vinter å så kom jag till Los Angeles. Här var jag till 1915 då reste jag med båt igenom Panamakanalen till New York, och därifrån till Vest Indien, Brasilien, Rio de Janerio, Montevideo, Uruguay, och Buenos Aires, Argentina.
I Argentina stannade jag tre år. Jag gjorde lite av varje därnere jag var Kypare, Uppassare, Rallare, Inspecktor för slaektfirman Armour i La Plata för ett år. Var bodbiträde i en handelsbod utanför Rosarioför ett annat år men så blev jag trött på Argentina, så jag reste tillbaka till New York.
Därifrån for jag till Chicago och Minnesota att hälsa på broder Hjalmar och släktingar. Men det var på vintern så där varför kallt så jag körde till New York igen var där runt ett år, reste sedan mäd båt till New Orleans, Louisiana och därifrån med tåg igenom sydstater­na Missisippi, Alabama, Texas, New mexico, Arizona å så hit till Los Angeles igen. Arbetade här i en brädgård intill 1921 då fick jag jobb som tolk och Ciceron i Vennezuela och Colombia då oljan upptäcktes där. Jag var i Curazoa, hol­ländska West Indien, British Guienna, Marabaiba, Venezu­ela, reste över sjön Marabaiba, sedan måste vi fly i en kanot på Katatombo och Julia floderna i tropikerna för att undgå en revolution som hade brutit ut i Vennezuela emot Presi­dentens broder som var landshövding i en stat som vi hade att gå igenom för att komma till Colombia men resan gick lyckligt och jag fick mina gubbar helskinnade ur äventyret. Så foro vi med tåg och 8 dagar på mulåsneryggar och en dag med automobil till resans mål Bogota i Colombia. Sedan reste vi med tåg och båt på Magdalena floden Barraquilla, därifrån till Panama från Panama till Havanna, Cuba, och därifrån till Key West, Florida, sedan mäd tåg ställdes resan mot norden igenom Miami, Palm Beach St. Augustine, Virginia, Charleston, Baltimore, New York. Också tog jag en båt till Gatueston Texas och därifrån med tåg till Los Angeles. 1928 reste jag till New York igen gifte mig, Tog bröllopsresa till Havana, Panama och norra delen av Syd­amerika och hit, bosatte mig i Santa Barbara för ett par år, men gumman och jag hade olika avsikter så vi kom överens att skiljas. Vi hade inga barn så nu är jag ungkar igen. Jag har sysslat med lite av varje här jag har varit Hamnarbetare mudderverks och brädgårdsarbetare, Guldgrävare i gamla Mexiko och här i Södra Kalifornien.
I 1912 var jag Organisatör och sekreterare för Brädgårdsarbetareförbundet här i Los Angeles.
Och innan jag reste till Amerika arbetade jag en tid på Tegelbruks och Karbidfabriker i Sarpsborg och Moss i Norge. Så du ser att jag har fört ett arbetsamt liv i mina dagar. Jag har också varit sjöman och lärare i spanska språket och farmare i östern.
Ja nu har jag taladt omför dig min lifssaga sedan vi togo avsked av varandra så länge sedan.
Jag kanhända tar en tur hem till gamla Dalsland inom ett par år och då kommer jag och hälsar på dig. Dät är vackert här i Kalifornien men jag har fått en riktig åtrå att återse alla de gamla kära platserna innan jag dör.
Hälsa så gott från mig till alla gamla bekanta, och var snäll och skriv några rader då du har tid.
Hjärtligaste Hälsningar till dig, och igen tusen tack för tidningen din gamla vän Anders Rudolph”.

I december 1952 sände han ett julkort från Los Angeles till Albin Jonsson i Torsbo:
”Gode gamla vän! Hoppas att du är frisk och kry och att fisket går utmärkt. Och att du får en trevlig jul. Hjärtligaste julhälsningar till dig och alla gamla vänner och lycka till ett gott nytt år”! ”Handlarns Anders”.

Han skrev 1957 till Ingvar Joelsson i Lönnebergshage:
”Jag mår rätt bra men min broder Erik, som bor i Vall Valla i staten Washington nästan ”kolade Vippen” förliden sommar. Han var opererad för magsår. Doktorn tog bort e\ tredjedel av hans mage. Jag fick ett telefonbud att om jag ville se honom i livet så måste jag resa dit upp ögonblickligen, så jag for så fort som möjligt dit upp. Och jag fann Erik nästan färdig att säga ”God morgon Jesus”. Han känd knappast igen mig och kunde inte tala högre än en viskning Men Erik repade sig fort och inom några dagar ledde ja honom runt i hospitalets korridor. Efter två veckor var ha hemma igen”.

Han fortsatte senare i brevet:
”Jag kommer ihåg de tv första raderna i Sivikavisan:” Ja ä frå Sivika dä kan du väl se, för ja ä ju i stan mä ett lass ve”. Om jag komner hem någon gång så skall jag berätta för dig om mina vandringar här i Nord, Central- och Syd Amerika. Jag är en dålig skrivare och vill helst berätta muntligt.”